nolltretrettio

Jaha, så vad gör jag om dagarna? Det är en bra fråga, utan ett riktigt bra svar. Jag lyssnar exempelvis på Rachael Yamagata – Worn Me Down och Veronica Maggio – Mitt hjärta blöder. Ibland önskar jag att mitt liv kunde få ha ett eget soundtrack. Tänk er att gå längs stadens gator med tonerna ekandes mellan husen när man går förbi. Det vore en häftig känsla. Livet är nog så mycket bättre som film. Men mitt liv är ingen film. Mina dagar är därmed inte särskilt spännande.

Jag träffade L häromdagen och vi drack litegrann, det var kanske för att glömma världen. Men istället tänkte vi kanske lite för mycket på den ändå. Vad gör det om hundra år, eller ens dagen efter? Något som spelar roll dagen efter är dock att fina P flyttar alldeles för många mil just idag. Det innebär att imorgon är hon inte här. Det kommer bli tomt. Det är dock inte tomt på tankar. Vill ni veta mer? Idag är jag frikostig, annars kommer mina tankar mest i poesiform. Och hur tusan ska man egentligen kunna förstå sig på poesi? Era tolkningar är bara just tolkningar. Det rätta svaret finns i sjön och det är bara jag som har ett fiskespö. Ibland får jag napp, ibland inte. En gång i tiden trodde jag det var meningen att man åtminstone skulle förstå sig på sig själv.

Men tankar var det, ja. Jag saknar M&M. (Hihi, ja jag längtade efter att få säga det ordet. Men det var inte så att jag endast ville småskratta åt min egen fyndighet. Det är faktiskt så att jag saknar dem.) Ibland finns det vissa människor som förstår sig på en lite extra. När man inte ens förstår sig på sig själv är det bra om någon annan gör det istället.

ensamheten i en park
ett ödsligt järnvägsspår bakom ryggen
kalla bänkar täckta av tecken
jag ristar in mitt namn
bara för att kunna minnas den här dagen
hösten 2006
löven tappade sakta sin färg
de tappade sakta sig själv
och jag föll med dem

människors blickar naglade sig fast
en svart huva uppdragen
för att undvika att bli sedd
en önskan om att bli lämnad ifred
samtidigt gråter jag i telefon
tills jag lägger på
ett tåg dundrar hånfullt förbi
och jag inser att jag har ingenstans att gå

minns du
när solen sken oss rakt i ögonen
den där sommardagen som aldrig ville ta slut?
ljuset reflekterades i ditt ansikte
som om du kunde lysa upp en hel värld
men du är så blek nu
som att du tappat all din färg
du ser mig i ögonen
likgiltighet är allt jag ser
vad hände med ditt stora hjärta?

väggarna äter upp oss när ingen ser
lämna mig ifred
jag vill bara sova

nattfjärilarna stjäl vår chans till sömn
diskreta ljud kryper in genom våra öron
ställer till besvär för avstängda tankeprocesser
hjärnan vaknar till liv
du börjar rota i mitt huvud
jag har en berg- och dalbana innanför pannbenet
det är sådant du inte kan se
det är sådant du inte vet

jag känner rädslan innanför huden varje natt
vill riva upp mitt porösa skal
krossa min egen sköld
och slita ut allt som sticks
känslan av rosentaggar i hjärtat
när små stick gör ont
som om man vore barn igen

jag får taggar i handflatorna
kan inte röra vid det vackra
precis som att jag inte kan röra vid dig
förutom i drömmarna
där finns bara du
jag somnar nu

vi klyvs itu
sprickan mellan oss växer
tomhetens växtvärk
vi skiljs åt av ett ingenting
ändå är det något
åtskilda av orden våra tungor inte vågar smaka på
tystnaden lägger sig som en mur mellan oss
separerade hjärtans farväl

osorterade minnen
och kaksmulor på köksbordet
två halvtomma tekoppar
orden har vi tappat mellan oss
små minnesfragment som inte går att tyda
du ritar osynliga mönster på bordet
pianistfingrar i rörelse
aldrig nånsin sitta still
du har så många minnen att fly från
men brister i logiken krossar dig
du tar en klunk te
som om det vore ett helt vanligt samtal
ett vanligt samtal utan ord
medan du glömmer minnen
du egentligen inte minns

marken skälver under våra fötter
och själv har jag svårt att andas nu
andetagen flyr min kropp
andetagen flyger sakta bort
en tom själ på vift i aprilnatten
du blundar medan jag faller
din ignorans svider
minns dina försök att stjäla mina tankar
du får inget mer nu
vi stjälper bara varann
det är över
det är vad jag behöver

aprilvindarna blåser stilla
och solen värmer våra vinterbleka kinder
regnet är frånvarande
och vår närvaro är begränsad
som att halva hjärtat är på språng
solen skiner oss i ögonen
det är dags att le nu
stela läppar i likgiltighet
ni får ingenting från oss

vi var som skuggor i dunkla gränder
osynliga superhjältar räddar världen
men vi kan inte ens rädda varann
vad hände med vår transparens?
våra tårar förråder oss
regnets frånvaro synliggör vår närvaro
det var ju vi
som inte ville finnas till

försöker klättra uppåt här i livet
det sägs att det är dit man ska
men trappstegen bränns
och smärtan från fotsulorna
kryper upp mot hjärtat
det brinner i min kropp
blicken fastnar i himlen
uppe bland sockervaddsmolnen svävar lyckan
du är som socker
men jag når aldrig riktigt fram

jag andas stilla fast du inte längre finns här
luften i mina lungor tillhör bara mig nu
men i mitt hjärta finns det ännu spår av dig
du har lämnat avtryck ingen kan sudda ut
det är som brännmärken i huden
som ärren vi inte låtsas om
de försvinner aldrig helt
du försvinner aldrig helt

jag suddar ut mig själv
för att inte kunna minnas
det som bor inuti min kropp
gömmer smärtan mellan revbenen
och ler emellanåt
så som man ska

men jag kan inte
jag kan inte hålla ryggen rak
i ryggraden staplas misslyckanden på hög
svindlande höghus i min kropp

inga terrorister fäller mina torn
men de bombar hjärtat varje dag
explosioner i hjärttrakten
och alltid dessa fall
ingen fångar mig

du är mitt andningsupphåll när jag inte kan sova
ett spöke i mitt huvud
du hemsöker mina tankar om nätterna
jag ville ju bara vara hel
fri från dig och dina vassa kanter
du gör mig illa
lämna mig nu eller försvinn aldrig igen
mina lungor kan inte hantera din frånvaro
och mitt hjärta bultar alldeles för snabbt i din närvaro
men jag har dig hellre här
än att aldrig se dig igen

insikten om att du gått vidare nu
du går vidare
utan mig

jag dansar vilse
när ingen håller mina händer
snälla dansa med mig
bara för ikväll
eller tills vi glömmer världen
och den glömmer oss
jag vill bara få veta att jag lever
eller att jag har en chans att dö
mina andetag är så syrefattiga nu
led mig rätt och fyll mina lungor
bara för ikväll
dansa med mig

oskyldig
skyldig
SKULD

vad har jag för skuld
annat än att älska dig?
som att det vore ett medvetet val
som att kärlek vore något man kan hantera
men nej det kan man inte

trots det
hänger skulden ovanför mitt huvud
följer varje steg jag tar
trots att jag egentligen inte vet
vad jag gjort för fel

världen faller under våra fötter men vi låtsas som om inget hänt trots att det är så uppenbart att vi fastnat mitt i ett vakuum och inte kommer därifrån men är det inte så livet är för vi kommer aldrig någonstans annat än till ingenting

biter sönder mina naglar
när jag inte vill finnas till
har nästan inga kvar nu
hindra mig!
stoppa mig!
för jag vill ju egentligen
leva

när ord slängs rakt i ansiktet på en
de bränner hål
kryper innanför huden
du gör mig illa

jag sover inte längre så som jag ska
vaknar och somnar om
omvartannat
att lida av sömnbrist
eller något annat
jag vet inte riktigt
något brister
kanske är det jag
det sticker i hjärtat
och lungorna hoppar över andetag
i vartannat andetag finns jag
i det andra finns du
jag andas bara för dig nu

när det är mörkt finns det inget vi riktigt ser
våra ögon är inte gjorda för det här
nattmänniskan i dig ler
och jag, jag bara tänker
är jag inte gjord för dig?

om nätterna finner vi inga svar
på det som är och det som var
vi ligger på våra kalla badrumsgolv
och stirrar upp i taket
som om svaret är tapsetserat
ovanför oss

det är bara vitt

och egentligen är det ironiskt
att livet med dig
går i svart och vitt