nolltretrettio

tragiska tisdagskvällar, magknipet som dödar och steget vi aldrig vågar ta. kärleken är vår, men skenet kan bedra. i framtiden finns rynkor vi aldrig ska få se, att du och jag blir gamla är nåt som aldrig kommer ske. men ifall kylan ger med sig och Paris skönhet består, vill du beundra livets vackraste vy och låtsas som att världen för alltid är vår?

Solnedgång. Mörkret lägger sig över mina fyrtiotvå kvadrat. Fyrtiotvå lager av ensamhet. Ängsliga hjärtslag bultar alldeles för hårt. Taktfasta explosioner inombords. Åtskilliga försök till att hålla andan. Ingen kan höra mig nu. Att vara gömd i fosterställning under täcket. Rädslan kryper innanför huden. Utanför mitt fönster kryper människor fram. Alkohol förvränger människors förstånd. Plötsligt minns jag allt jag nånsin velat förtränga. Alkohol som pulserar i blodet. Pulsens språngmarcher. Alla tankar som någonsin svidit hål i själen. Det kryper i mitt huvud. Känslan av att falla huvudstupa framåt. Jag faller.

Hon säger jag ska skriva. Om dammet under sängen. Om fåglarna high in the sky. Dammet virvlar runt i cirklar och fåglarna flyr i flock. Dina andetag värmer min hud. Det är det här de kallar verklighet. Berusade tankar. Vi skulle aldrig nånsin falla ner. Jag ville ju flyga. Sväva högt ovanför molnen. Vill du sväva med mig? Konsten att flyga utan vingar. Jag vet inte riktigt hur det ska gå till. Smala sängar blir till flygfält. Molnen är ännu en oändlighet bort. Vi kommer ingenstans. Jag sluter mina ögonlock. Du viskar små hemligheter i mitt öra när jag somnat. Ett hjärtas monolog. Att vakna upp i ordlöshet, du vet när orden fastnar på tungan. Som att gömma hemligheter innanför sitt skal. Kan du se in i mig? Ett spöke på vift genom natten. Transparens.  Jag vill att du ska se mig. Jag vill att du ska se när jag spyr upp mina känslor om nätterna. När mina tankar exploderar. Ibland tänker jag bara på dig. Ibland tänker jag på fallen. Jag ska aldrig nånsin falla ner.