nolltretrettio

din smärta skjuter pilar rakt genom min hud trots att det sägs att smärta inte smittar. det gör ont i dig och det gör ont i mig, fast jag vet inte riktigt vad du känner nu. mina frågor fastnar innanför pannbenet för det sista jag vill är att skada dig. jag är så rädd att krossa dina murar, för om jag är svag, så vad är inte du. du blir krossad av världen som om livet inte vore till för dig. egentligen förtjänar du allt du nånsin önskat och jag vill kunna ge dig allt, men jag vet bara inte hur. och du vet kanske inte om det, men jag skulle dö för din skull. om och om igen.

kontrollen faller av min skeva kropp och minns du allt vi skrev som inte längre spelar någon roll? vilseledd av berusade tankar när mitt hjärta svär och bankar. de hotfulla taken håller mig vaken, jag vrider mig i dina lakan när orden träffar min kind. du lämnar hundratals avtryck i min själ och själv kan jag knappt skapa fotspår i snö, du vet det är bara en fråga om tid innan vi ska dö. ett spöke på vift genom vårens tveksamhet när jag pratar om sånt jag inte vet. årstiderna ratar våra drömmar och river upp våra sömmar. vi ville ju bara vara fria i år, bli fria från alla sår. livet handlar om att leva, varför måste vi då kämpa så hårt för att inte krevera?

dina andetag skapar imma på vinterfrusna rutor
och du målar kaos på sköra fönsterglas
för kaos är vad som finns inuti dig
och känslor är något man får brottas med hela livet
minns du våra inre slagsmål som ingen ville se
känslotvister innanför huden bränner hål
men äntligen har du lärt dig hur man får ögon att le
illusioner är de sorgsnas väg till överlevnad
tänk om du bara mindes vad leva är