nolltretrettio

när hjärtat är lite för stort för kroppen

"Jag skriver om allt för att veta att jag finns"
Navid Modiri

ensamhetens iskalla dödlighet
känslan av att frysa till döds
mörkret tränger igenom min hud
jag går vilse i mig själv
hjärtats färgsprakande fyrverkeri slocknar
hjälp mig finna ljus

nervositetens bultande hjärta

sträcker armarna mot skyn
vill fånga självsäkerheten där uppe i himlen
svårigheten i att nå ända fram
att hitta tron på sig själv

känslan av att misslyckas
ansvaret tynger ner mina axlar
att stå hukad som Quasimodo
jag måste lyckas

osäkerhet
en framtid utan kontraster
känslan av att inte kunna uttyda detaljer
jag minns inte ens din ögonfärg
en önskan om att få se världen från ditt perspektiv
kan du säga mig hur allt kommer bli?
framtid skapas av dåtid och nutid
det är som att blanda färg
konsten att skapa en perfekt nyans
som att balansera på en lina för att nå sitt mål
att gå från gråskala till färgskala
att aldrig riktigt hitta hem

svarta moln
jag bara väntar på stormen
en explosion bakom varje lögn
under min hud finns en sanning dold
ni kommer aldrig finna mig
i mina kupade händer håller jag en lögn
omsorgsfullt
att inte förtjäna mer att vara en skugga av sig själv
självföraktet flödar
blickar försöker tränga igenom skal
mina armar runt min kropp
försvarsposition
ni får inget se
utom lögnen
mitt nya jag

framför våra fötter finns en dödlig gräns
ibland vill jag bränna sönder världen
och elda upp min existens

den här staden är inte gjord för oss
känslan av att bli trampad på tårna
och vi orkar inte slåss

saknad av allierade andetag
men älskade du
glöm aldrig våra förlorade slag

natten skymmer våra tankar
som annars svävar ovanför molnen
aldrig riktigt visa någon vad som sker
innanför pannbenets sköra väggar
månen ser på oss med förakt
vi är inte bättre än det här
men vi kan väl låtsas bara för ikväll
att det här är en hemlighet för två
promenader genom mörka parker
utbyten av tankar vars existens ingen vet
jag vågar inte se dig i ögonen
när våra tankar exploderar
i takt med stjärnornas fall

jag vill att du ska se mig som om jag faktiskt finns för vi reflekteras i varandras ögon och en gnista tänds i våra själar, ja du smälter under mina fingertoppar och jag inbillar mig att jag känner dina pulsslag, minns du våra hjärtans eniga kamp? vi har en önskan om vertikala leenden men vi vet inte hur man gör för vinternätterna fryser fast våra läppar i sorgsna miner och ett par bleka fingrar i mungiporna framkallar inga äkta leenden

och vi ljuger för dem vi älskar

skakande händer
badrumsväggarna äter upp mig
och golvet bränner sönder fotsulorna
hjärtat sprängs
tusentals bitar av mitt känsloarkiv
utspridda över golvets eldhav
ett förtvivlat pusslande
med brinnande bitar

ihopsjunken vid ett köksbord
pusslar med känslor och tankar
jag måste bygga ihop något normalt nu
besinningslöst rivande
vill riva ut alla rester som bränns
kuddar dränker inga tårar
och stoppar inga andetag
trots att jag aldrig gjort mig förtjänt
av att andas

uppgivenhet
plötsligt en varm hand i min
ett försök att hindra mitt inre från att explodera
men du behöver inte
låt mig falla
för jag har ändå aldrig gjort mig förtjänt
av att vara hel

vapen dödar
men inget förintar mig så som du
skulden svävar ovanför dina axlar
fastän hjärtat mitt är tappat på blod
och kroppen täckt av skotthål
du ser rakt in i mig
igenom mig
som om jag vore spöket i dina drömmar

regnet dränker våra känslor
och vi vittrar sönder likt bergen
som sträcker sig mot skyn
raka ryggar är ett minne blott
och droppar av regn tvingar vårt skal av stolthet
att successivt falla bort
ovädersmolnen hindrar oss från att tänka klart
ett grått filter mellan oss och vår logik

regnet faller
desperationen flödar
och vi rinner sakta bort

rimfrost på rutan
du står utanför mitt fönster
och vintern dödar sakta dina endorfiner
snökristallerna i själen brister
hur ska våra hjärtan nånsin slå i takt igen
när allt som var vi har reducerats
till ett av rymdens svarta hål?

självinsikten som ett knivblad mot min hals
jag är inte värd mer än det här
sanningen står skrivet i hjärtat
som sedan länge tappat all sin charm
och aldrig riktigt lärt sig slå i takt
knivbladet mot halsen
och en droppe blod
jag vågar inte andas
vill
inte
andas

andningskomplex
påträngande närhet
och noll chanser till kontroll
blixtar bländar
trumhinnor spricker
vart ska vi ta vägen nu?
dina vita fingrar mot min hud
hjärtat vill så gärna vinna
se logiken förlora alla sina krig
du lärde mig att slåss
mina känslor är som soldater på offensiv
de slåss
för dig

i mitt huvud
angripande hjärnspöken
barndomsminnen som främjar skratt
dödliga tonårsminnen
ångesten gräver gropar
känslorna leker med logiken
och mitt i allt
finns du

musiken får mitt hjärta att brista
och repeatknappen är min favorit
jag dömd till att förbli trasig
det är som att jag älskar att krossa mig själv

jag sätter livet på standby
koncentrerar mig på tonerna
som sätter känslor i brand
jag associerar allting till dig
fastän jag vet att det är fel

du har ockuperat min hjärttrakt
i varje känsla och i varje ton
det är där du bor