nolltretrettio

ord är bara ord, men känslor invaderar allas kroppar och jag saknar dig, jag saknar dig

demoner viskar lögner i mitt huvud
och sinnena bedrar mig med min ensamhet
väggar av betong omsluter mig
och jag kan känna dess kyla mot min tunna hud
jag är den enda som kan rädda mig nu
min själ går vilse i mörka gångar
och jag minns inte längre alla de gånger
känslorna har hoppat ur led

hjärtat bultar
men sanningen är att varje slag svider
som slagen mot min kind som barn
alla märken på min hud har en historia att berätta
men jag minns knappt vem jag var igår
vem är jag när solen går ner igen?
mina tankar går balansgång ovan molnen
luddiga drömmar från en annan tid
slungas ut mot rymden

jag vill bara kunna andas nu
självtilliten blåser bort i känslostormar
och det sägs att andetag kommer av sig självt
men jag är inte så säker nu
jag är inte så säker nu