nolltretrettio

Jaha, så vad gör jag om dagarna? Det är en bra fråga, utan ett riktigt bra svar. Jag lyssnar exempelvis på Rachael Yamagata – Worn Me Down och Veronica Maggio – Mitt hjärta blöder. Ibland önskar jag att mitt liv kunde få ha ett eget soundtrack. Tänk er att gå längs stadens gator med tonerna ekandes mellan husen när man går förbi. Det vore en häftig känsla. Livet är nog så mycket bättre som film. Men mitt liv är ingen film. Mina dagar är därmed inte särskilt spännande.

Jag träffade L häromdagen och vi drack litegrann, det var kanske för att glömma världen. Men istället tänkte vi kanske lite för mycket på den ändå. Vad gör det om hundra år, eller ens dagen efter? Något som spelar roll dagen efter är dock att fina P flyttar alldeles för många mil just idag. Det innebär att imorgon är hon inte här. Det kommer bli tomt. Det är dock inte tomt på tankar. Vill ni veta mer? Idag är jag frikostig, annars kommer mina tankar mest i poesiform. Och hur tusan ska man egentligen kunna förstå sig på poesi? Era tolkningar är bara just tolkningar. Det rätta svaret finns i sjön och det är bara jag som har ett fiskespö. Ibland får jag napp, ibland inte. En gång i tiden trodde jag det var meningen att man åtminstone skulle förstå sig på sig själv.

Men tankar var det, ja. Jag saknar M&M. (Hihi, ja jag längtade efter att få säga det ordet. Men det var inte så att jag endast ville småskratta åt min egen fyndighet. Det är faktiskt så att jag saknar dem.) Ibland finns det vissa människor som förstår sig på en lite extra. När man inte ens förstår sig på sig själv är det bra om någon annan gör det istället.