nolltretrettio

jag tänker alltid på dig i april

bleka leenden i vårsolen
skeva miner  som tappat bort sin plats
lyckan faller ur mina händer nu
det går inte att gripa tag i den

natt efter natt
jag springer efter lyckan
luftslotten faller utan dig
jag vill kunna andas på riktigt nu

ett stilla andetag i vårsolen
livet griper tag i mig
jag lever

Drömmer om lägenheter. Och inredning. Jag som aldrig varit intresserad. Och inte ens kunnat inreda mitt eget liv. I drömmarna går lägenheten i svart och vitt. Och lite rött. För det är så livet är. Svart och vitt och mitt i allt ett bultande hjärta. Som ett rött fyrverkeri på sista april. Att fira något vackert. Det är ungefär så det känns. Ibland.

Sommar. Det är visst vad det är nu.

En sommar som ska ägnas åt jobbande, även om det inte sker på heltid. Jag har tagit åt mig ett extrapass imorgon, men sedan börjar helgen även för min del. På söndag ska jag fortsätta med mitt eviga packande. Om sexton dagar smäller det. Då flyttar jag. Det är trots allt en sommar som ska ägnas åt flytt. Därefter är jag on my own. I en egen lägenhet. Det känns konstigt, men samtidigt så otroligt skönt.

Det är sommar. Men vad är en sommar utan Peace & Love? Strålande sol, fantastiska konserter, fina människor, lite cider och leenden på läppar. Det är åtminstone så jag hoppas att det ska bli. Den som lever får se. I augusti tar sommaren slut. Därför har jag valt att lägga en ledig vecka även där. Antagligen beger jag mig till Göteborg en vecka för att träffa Marie, Ninni och Marcuz. Lämpligt nog är Kulturkalset just då. Det kanske också kan bli fint.

Kanske blir det en fin sommar. Kanske inte. Det är en sommar i raden av alla andra. Den kommer inte bli ultimat. Men det är åtminstone sommar.

stormen berövar oss våra tankar
ett kaos utspritt på stadens gator
vi kliver på vårt innersta
regn fräter sönder hjärtan
snart finns vi inte mer

kontraster på himlavalvet
när våra hjärtan exploderar
stjärnor krossas av dess framfart
vi krossar varann
små, små pusselbitar av våra själar
planeter sliter sig från sin omloppsbana
vi slits ifrån varann
mina fingertoppar minns ännu din hud
att vara brännmärkt
av kärlek

frustration kväver andetag
att rita mönster på hud
för att kunna andas
eldsvådor i vilsna kroppar
hjärtan brinner upp när ingen ser
det skapas kontraster på himlavalvet
fastän jag eftersträvar transparens
ett fyrkerkeri av sorg exploderar
ni kan inte se mig