nolltretrettio

tystnad mellan väggarna
tomrum i ett mörker
utan hopp om ljus

minnet av dina bleka fingertoppar mot min hud
de skapar osymmetriska mönster
som bildar nån slags logik

det finns så mycket att säga nu
men orden fastnar på min tunga
jag når inte fram

allt ter sig så märkligt på distans
ord och tankar förvrängs
hur vi än gör

våra hjärtan är så sköra nu
men jag gör allt jag kan
för att inte göra fel

du håller min hand
när kylan bränner sönder
vinterblek hud
jag tror den kommer ta oss till slut
men jag tror
det är okej

för vi står
hjärta mot hjärta
och andas i takt
vi tinar hjärtan av is
som ingen annan kan

jag vet inte längre
vem du var, vem du är
eller vem du kommer bli

du flyger förbi ibland
på kantstötta fotografier
från ett 90-tal
foton som hör till en dåtid
vi inte längre känner till

vem är du
nu?