nolltretrettio

ensamheten i en park
ett ödsligt järnvägsspår bakom ryggen
kalla bänkar täckta av tecken
jag ristar in mitt namn
bara för att kunna minnas den här dagen
hösten 2006
löven tappade sakta sin färg
de tappade sakta sig själv
och jag föll med dem

människors blickar naglade sig fast
en svart huva uppdragen
för att undvika att bli sedd
en önskan om att bli lämnad ifred
samtidigt gråter jag i telefon
tills jag lägger på
ett tåg dundrar hånfullt förbi
och jag inser att jag har ingenstans att gå