nolltretrettio

Det gör inte ont att förlora dig längre
Jag har förlorat tusentals minnesfragment
i sådär sjuhundratrettio dagar nu
Jag håller egentligen inte räkningen
men jag minns att det var vår
eller kanske var det sommar
Ingenting spelar längre någon roll
Men jag har alltid vetat
att vi var dömda redan från start
och ordet kaos var inbränt
i sammanflätade händer

Men ibland saknar jag våra minnen
och innerst inne saknar jag nog dig

ett svart mörker
och stjärnorna har tappat sin glans
utmattade ljus speglar sig i fönstret
inte ens gatlyktorna vittnar om liv
utanför gömmer sig mörka tvåplansvillor
och jag undrar varför det är så tyst, så tomt

kanske är det avsaknaden av vilsna tonåringar
som vinglar hem från någon sorglös krog
kanske är det bara avsaknaden av liv
inuti mig bor en ängslig tonåring
som nervöst, alltid nervöst, väntar på sin revolt
ibland glömmer jag bort att jag är vuxen
det är så lätt att bara glömma

Jag försökte rensa bort alla förbannade känslor jag hade och nånsin haft
För känslor skapar sår i hjärtan
och sår i hjärtan det skapar minnen
och minnen kommer man aldrig liksom ifrån
och det man aldrig kommer ifrån får man leva med
Men hur FAN lever man med känslosårsminnen
som krossar hjärtan som att det vore kul?

ibland glömmer jag
hur det är att känna lukten av våren
den lukt jag älskar att känna
när den blandar sig med din hårspray
och den oförklarliga doft som följer varje steg du tar

jag vill bara vara i din närhet
och ibland tror jag
att du är den enda endorfin jag behöver

(men det säger jag inte högt
för poesi är konst och konst är patetik)

jag somnar
vaknar
somnar
allt går på rutin

vartannat andetag för dig
för det andra tar jag i ren panik
hjärtat slår av gammal vana
sextio meningslösa slag i minuten
ibland glömmer jag för vad

jag vill bara somna

Man ska vara som en tyst, grå mus
som kilar mellan brinnande stammar
Pyrande glöd under fötterna
är en smärta som inte får märkas
Jag är obemärkt och brännmärkt
i samma evighetsögonblick
Inuti mig skriker någon i hundratrettio decibel
Runt omkring mig lever tystnaden i celibat
Frustrationen stannar i hjärtats kamrar
för känslor och anonymitet passar inte ihop
Men egentligen vill jag kasta stenar på hela världen
i hopp om att den också ska gå sönder en dag