nolltretrettio

clownerna gråter
precis innan de somnar

du ler
som om det vore ett skämt
frusna läppar skapar märken på min hud
ditt leende bränner hål

all världens sorg gömmer sig i clownernas tårar
det sägs att haven kommer svämma över snart

du låtsas som ingenting
dina läppavtryck på min hals
som om inget spelade nån roll
du kan inte förstå

clowner skrattar och gråter omvartannat
jag drunknar i mig själv

Jag vill klunka eld ur spruckna glasflaskor och låta hjärtat vara precis så sprucket det kan vara. Patetiken svämmar över, men det är bara så det är.

Igår fick jag uppdraget att välja en låt och förklara varför jag tyckte om den. Jag tänkte testa det här också, men med en annan låt. Med en låt som jag själv inte förstår varför jag gillar. Det är en låt med Familjen. Nu händer det igen.

På Peace & Love 2010 stod jag längst fram på Familjen tillsammans med Linda och Marie. Tills konserten började alltså. Sen gick jag därifrån. Jag gillade ju inte Familjen. Jag skulle inte påstå att jag gillar honom idag heller. Några låtar, inte mer än så egentligen.




Jag är en textmänniska. Det kanske den här bloggen redan synliggjort. Texten i den här låten är inte mycket att skryta med, av anledningen att det inte är så mycket text helt enkelt. Men att det inte är så mycket text är en charm i sig i den här låten. Upprepningen av "nu händer det igen" är enkel, men ändå genial. Jag är inget jättestort fan av electromusik och i den här låten är det mest fokus på musiken, just electro. Så varför gillar jag den? Det kan jag inte riktigt svara på. Om låten varit helt utan text hade dock låten genast minskat i värde hos mig. Men det är inte endast på grund av orden, det handlar också om sången som instrument. Sången bryter av musiken. Det blir kontraster. Det händer något.

tala till mig
tig med mig
låt gränserna mellan orden suddas ut
väggarna klär sig i tystnad
en tvåvägskommunikation
mellan våra bultande hjärtan
som en dialog utan ord
dom kan inget förstå
vi absorberas i varandra
tala till mig
tig med mig

Jaha, så vad gör jag om dagarna? Det är en bra fråga, utan ett riktigt bra svar. Jag lyssnar exempelvis på Rachael Yamagata – Worn Me Down och Veronica Maggio – Mitt hjärta blöder. Ibland önskar jag att mitt liv kunde få ha ett eget soundtrack. Tänk er att gå längs stadens gator med tonerna ekandes mellan husen när man går förbi. Det vore en häftig känsla. Livet är nog så mycket bättre som film. Men mitt liv är ingen film. Mina dagar är därmed inte särskilt spännande.

Jag träffade L häromdagen och vi drack litegrann, det var kanske för att glömma världen. Men istället tänkte vi kanske lite för mycket på den ändå. Vad gör det om hundra år, eller ens dagen efter? Något som spelar roll dagen efter är dock att fina P flyttar alldeles för många mil just idag. Det innebär att imorgon är hon inte här. Det kommer bli tomt. Det är dock inte tomt på tankar. Vill ni veta mer? Idag är jag frikostig, annars kommer mina tankar mest i poesiform. Och hur tusan ska man egentligen kunna förstå sig på poesi? Era tolkningar är bara just tolkningar. Det rätta svaret finns i sjön och det är bara jag som har ett fiskespö. Ibland får jag napp, ibland inte. En gång i tiden trodde jag det var meningen att man åtminstone skulle förstå sig på sig själv.

Men tankar var det, ja. Jag saknar M&M. (Hihi, ja jag längtade efter att få säga det ordet. Men det var inte så att jag endast ville småskratta åt min egen fyndighet. Det är faktiskt så att jag saknar dem.) Ibland finns det vissa människor som förstår sig på en lite extra. När man inte ens förstår sig på sig själv är det bra om någon annan gör det istället.

ensamheten i en park
ett ödsligt järnvägsspår bakom ryggen
kalla bänkar täckta av tecken
jag ristar in mitt namn
bara för att kunna minnas den här dagen
hösten 2006
löven tappade sakta sin färg
de tappade sakta sig själv
och jag föll med dem

människors blickar naglade sig fast
en svart huva uppdragen
för att undvika att bli sedd
en önskan om att bli lämnad ifred
samtidigt gråter jag i telefon
tills jag lägger på
ett tåg dundrar hånfullt förbi
och jag inser att jag har ingenstans att gå

minns du
när solen sken oss rakt i ögonen
den där sommardagen som aldrig ville ta slut?
ljuset reflekterades i ditt ansikte
som om du kunde lysa upp en hel värld
men du är så blek nu
som att du tappat all din färg
du ser mig i ögonen
likgiltighet är allt jag ser
vad hände med ditt stora hjärta?

väggarna äter upp oss när ingen ser
lämna mig ifred
jag vill bara sova

nattfjärilarna stjäl vår chans till sömn
diskreta ljud kryper in genom våra öron
ställer till besvär för avstängda tankeprocesser
hjärnan vaknar till liv
du börjar rota i mitt huvud
jag har en berg- och dalbana innanför pannbenet
det är sådant du inte kan se
det är sådant du inte vet

jag känner rädslan innanför huden varje natt
vill riva upp mitt porösa skal
krossa min egen sköld
och slita ut allt som sticks
känslan av rosentaggar i hjärtat
när små stick gör ont
som om man vore barn igen

jag får taggar i handflatorna
kan inte röra vid det vackra
precis som att jag inte kan röra vid dig
förutom i drömmarna
där finns bara du
jag somnar nu

vi klyvs itu
sprickan mellan oss växer
tomhetens växtvärk
vi skiljs åt av ett ingenting
ändå är det något
åtskilda av orden våra tungor inte vågar smaka på
tystnaden lägger sig som en mur mellan oss
separerade hjärtans farväl

osorterade minnen
och kaksmulor på köksbordet
två halvtomma tekoppar
orden har vi tappat mellan oss
små minnesfragment som inte går att tyda
du ritar osynliga mönster på bordet
pianistfingrar i rörelse
aldrig nånsin sitta still
du har så många minnen att fly från
men brister i logiken krossar dig
du tar en klunk te
som om det vore ett helt vanligt samtal
ett vanligt samtal utan ord
medan du glömmer minnen
du egentligen inte minns

marken skälver under våra fötter
och själv har jag svårt att andas nu
andetagen flyr min kropp
andetagen flyger sakta bort
en tom själ på vift i aprilnatten
du blundar medan jag faller
din ignorans svider
minns dina försök att stjäla mina tankar
du får inget mer nu
vi stjälper bara varann
det är över
det är vad jag behöver

aprilvindarna blåser stilla
och solen värmer våra vinterbleka kinder
regnet är frånvarande
och vår närvaro är begränsad
som att halva hjärtat är på språng
solen skiner oss i ögonen
det är dags att le nu
stela läppar i likgiltighet
ni får ingenting från oss

vi var som skuggor i dunkla gränder
osynliga superhjältar räddar världen
men vi kan inte ens rädda varann
vad hände med vår transparens?
våra tårar förråder oss
regnets frånvaro synliggör vår närvaro
det var ju vi
som inte ville finnas till

försöker klättra uppåt här i livet
det sägs att det är dit man ska
men trappstegen bränns
och smärtan från fotsulorna
kryper upp mot hjärtat
det brinner i min kropp
blicken fastnar i himlen
uppe bland sockervaddsmolnen svävar lyckan
du är som socker
men jag når aldrig riktigt fram

jag andas stilla fast du inte längre finns här
luften i mina lungor tillhör bara mig nu
men i mitt hjärta finns det ännu spår av dig
du har lämnat avtryck ingen kan sudda ut
det är som brännmärken i huden
som ärren vi inte låtsas om
de försvinner aldrig helt
du försvinner aldrig helt

jag suddar ut mig själv
för att inte kunna minnas
det som bor inuti min kropp
gömmer smärtan mellan revbenen
och ler emellanåt
så som man ska

men jag kan inte
jag kan inte hålla ryggen rak
i ryggraden staplas misslyckanden på hög
svindlande höghus i min kropp

inga terrorister fäller mina torn
men de bombar hjärtat varje dag
explosioner i hjärttrakten
och alltid dessa fall
ingen fångar mig

du är mitt andningsupphåll när jag inte kan sova
ett spöke i mitt huvud
du hemsöker mina tankar om nätterna
jag ville ju bara vara hel
fri från dig och dina vassa kanter
du gör mig illa
lämna mig nu eller försvinn aldrig igen
mina lungor kan inte hantera din frånvaro
och mitt hjärta bultar alldeles för snabbt i din närvaro
men jag har dig hellre här
än att aldrig se dig igen

insikten om att du gått vidare nu
du går vidare
utan mig