nolltretrettio

monster dödar
och du och jag andas ikapp under stjärnbeströdd himmel
i ett försök att förbli dold i skuggorna från
monster, aliens och sånt som inte finns
förutom i fantasin precis innan vi ska somna
bara rymden ser oss när vi sluter våra ögonlock
och låter rädslan i ögonvrån drunkna i saltvattendroppar
som aldrig var menade att falla
men alla faller vi till slut

jag kan inte andas i din närhet
som att vår kontext är dödlig
syrebristen hindrar mitt blod från att pumpas ut
i kroppens komplexa system av vener och artärer
blodets stagnation är ofrånkomlig
allting stagnerar
hjärtslagen brister
jag brister
snälla hjälp mig andas
för din luft passar så perfekt
i mina lungor

jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till när hjärtat bultar sådär hårt att det nästan går sönder som om hjärtats soldater fått för kraftig ammunition eller som om någon gömt fyrverkeripjäser i mitt hjärta för skojs skull men det är inte så mycket som är för skojs skull längre för världen har blivit alldeles för svart och svart har aldrig varit min färg

våra ögon möts
och tystnaden säger så mycket mer än ord
tankarna är sedan länge fastfrusna i huvudet
som om vi befann oss i ett land
med evighetslång vinter
i våra kroppar är det ständigt kyla
jag vet inte vad du tänker
men jag vet att du förstår

mina fingrar glider återigen över svartvita tangenter
som att det är min enda eskapism
timmarna flyger förbi på ett ögonblick
och omvärlden befinner sig i periferin
som om det vore ett trick

äntligen finns det tid
jag andas förtvivlat snabbt
för att kunna hinna ikapp
hjärtslagen agerar trummor
och bultar precis i takt

jag spelar toner som bränns
gör allt för att lämna bestående men
i ett hjärta som sprängs

Förra veckan mötte jag av en slump en man jag inte mött på flera år. Jag var arton år sist. Gången innan det var jag nog femton. Världen ser så annorlunda ut genom ett par tonårsögon. Som att ångesten har bränt fast sig på näthinnan. Jag är tjugoett nu, men när jag ser honom är det fortfarande genom ett filter av ångest. Min mamma uppfostrade mig till att vara artig. Så jag hälsade och gav honom en kram. Precis som man ska. Han kände inte igen mig först. Jag kände inte igen honom. Fem minuter, innan blodsbandet övervann tidens gång.

Ska man inte känna igen sin egen far?

Man skulle kunna kalla det här en poesiblogg. Men vad är poesi och vad är bara ord? Vad är vackert och vad är fult? Världen är så subjektiv, men subjektivitet är fint. Ni får tycka att mina ord på här bloggen är poesi, ni får tycka att det bara är ord. Ni får tycka att jag är en eländig poet, ni får tycka att jag är en bra skribent.

Men det här är min blogg och grundades egentligen endast för min egen skull. För att ha någonstans att skriva, för att hålla kreativiteten vid liv för kreativet går så lätt sönder. Den kan smulas sönder av självkritiska fingrar som flyger fram över ett tangentbord. Det är så lätt att bara radera. Ibland publicerar jag ord fastän jag tycker att de förtjänar att förintas. Ibland tänker jag att det är bättre att orden får fortsätta leva, som en inspiration för att kunna skriva bättre. Ibland tänker jag också att ord är bara ord och därför har jag övervägt att även andra typer av ord ska få plats på den här bloggen. Det är nog precis vad som hände just nu.

du såg så blek ut
som att livet sprungit ifrån dig
knapra piller mot värken för att orka andas
du har nästan glömt vad andas är
det finns en smärta som inte går att ta på
och alla undrar varför du är så miserabal
sluta vara en sån martyr
men du
du har aldrig varit en martyr

du känner det ända in i hjärtat
sanningen svider
för du räcker inte längre till
och du har slutat vara dina barns hjälte
kärlek är gränslös
men allt handlar om papperslappar
med begränsat värde
han ger dem hela världen
du ger dem ovärderlig kärlek

en svag röst i ditt huvud viskar
att ovärderlig är synonymt med värdelös

händerna kupade runt en alldeles för varm kopp te
det bränner

blicken fastnar på nån främling
skymtar nån slags desperation under hennes ögonlock
som om det brinner i hjärtat
men desperation är inte sånt man talar om
speciellt inte med främlingar på ett café

för desperation är sånt som ska fastna i hjärtat
fastän det brinner
fastän det bränner
oss till döds

januari
och vi vet inte riktigt vad vi ska ta oss till
vassa iskristaller skär sönder oss inifrån
och kroppen är sedan länge tömd på blod

vinterns mörker trycker ner oss till botten
och hjärtat bultar alldeles för hårt av stress
hur ska vi någonsin kunna göra rätt?

ibland glömmer du bort hur man andas
andas in
andas ut
andas in

januari
och vi måste andas
men det är så lätt att tappa bort sig
när man tappat bort sig själv