nolltretrettio

minnena färdas längs barndomens järnvägsspår
och solen krockar med regntunga moln
himlen orkar snart inte hålla emot längre
hela världens tårar faller på en och samma gång
regndroppar och solstrålar dansar mot marken
och jag vill bara dansa med dem
barfotafötter mot vassa stenar
tills dansen får ett abrupt slut
jag går itu litegrann
men minnen dansar för evigt
i hjärnans alla vrår

Avståndet mellan dröm och verklighet växer. Det växer och det krymper. Mina händer sträcker sig mot en utopi men jag når aldrig fram. Jag söker närhet som ett förtvivlat barn men ni kan inte rädda mig nu. Nätterna lägger sig som ett täcke över min skakande kropp, ett lapptäcke med minnen från tusen episoder. Jag kan inte längre skilja på sanning och lögn. Kanterna har suddats ut. Kontrasterna har gått vilse i världen. Och jag går vilse utan dig.