nolltretrettio

i köksskåpen döljer sig vodkaflaskor från dimmiga dagar
väggarna ekar tomma och jag vill helst av allt bara möta någons blick
på mina fyrtiotvå kvadrat samlas ensamheten i högar
polissirener och skrik utanför mitt fönster och jag skriker inuti
frustrationen brinner och vem släcker mina eldsvådor nu?

jag packar känslor i flyttkartonger
det är dags att lämna allt det här
men varför kan jag aldrig leva som jag lär
känslofyllda etuier jag inte vill slänga bort
en plötslig insikt om att livet är för kort
jag vill bara ha dig här
och andas med dig i vår egen  sfär
i tysthet svär jag över min idioti
det kommer ju aldrig att bli vi

i din närhet uppstår afasi
konsten att tala utan tunga
molnen på himlen bildar mirakel
som bara atmosfären förstår sig på
känslostormar runt allas hjärtan
förmågan att se genom orkaner
ibland ser jag rakt igenom dig
men ibland ser jag inte ens mig

det bränns
tusentals känslor förgör min kropp
jag kanske förtjänar elden
men snälla jag ber dig
släck allt som brinner i mig
abnorma tankar river sönder hjärnan
och hjärtslagen bultar maniskt
som om livet vore fantasi
och allt jag kan tänka på är
vad vore livet utan ett vi

natthimlen faller över staden och tankarna faller över mig medan gamla tider brännmärker hjärtan och visste du att tider förändras men sanningen är evig och jag älskar dig nu

pärlemovita drömmar i mina tankar
i mitt hjärta bor en klassisk svärta ni inte kan ta på
ett evigt sothjärta brinner inut mig
det är påtagliga kontraster som aldrig märks
och ni kan aldrig se mig som den jag är
ibland ger det en känsla av befrielse
men frihet är subjektivt
och frihet är ohållbart
vad hände med glamouren i livet
vad hände med oss?

jag går i sommarskor och låtsas att du ännu är här
frosten kyler mina fötter och jag undrar var du är
hur ska vi nånsin kunna andas när luften tagit slut?
vi har fastnat i ett mörker och hittar inte ut

ner mot marken faller gnistrande snö
låt det inte bli dekor till vårt adjö
allt har sin tid och till och med vi
vi behöver bara lite extra magi

vi har tappat oss själva och våra framsteg
jag säger allt jag tänker men önskar att jag teg
kommer du nånsin se mig i ögonen igen
kanske inte nu kanske inte än men kanske sen

jag längtar efter snön
som lägger sig som florsocker över gator och torg
ge mig en anledning att stanna inne
och andas i otakt med min sorg

vinterstela händer skriver skev poesi
och jag tänker det skulle ju alltid vara vi
men månader har gått och vi har inte nån kontroll
jag tror inte du tycker det spelar någon roll

i vårt innersta bygger vintervindar bo
och jag vet inte längre vad jag ska tro
vem var jag för dig och vem var du för mig?

jag finner inga svar i det lilla vi har kvar
låt mig gå i ide och vakna upp när det är vår
snälla säg mig att tiden kommer läka alla sår

bilden av dig har fastnat inuti
det skulle ju alltid vara vi