nolltretrettio

världen är full av spruckna hjärtan och drömmar som aldrig blev av

kommer du ihåg?
det var ju vi mot världen
alltid vi

men vi blev krossade som myror
och världen, den låg inte längre i våra händer
tal som I have a dream hör till en dåtid vi alla glömt

att drömma är omodernt
kärlek är överspelat

det var höst
jorden hade slutat snurra och tyngdkraften blev en myt
världens dekadens spårade ur
och inget föll längre så som det ska, men inte borde
allting föll efter obegriplighetens lagar
jag lärde mig en gång hur man faller kontrollerat
det är en kunskap jag inte längre minns
jag minns inte så mycket nuförtiden

men jag kommer ihåg att jag brukade prata med mig själv
tomheten blev inte lika påtaglig då
och tystnaden, den slutade vara så tyst
om människor visste
då skulle jag vara en av alla galningar
de där som går runt på stan men ingen vågar prata med
som att de sprider aids eller inte ens finns

osynligheten gömmer våra hjärtan
men alla faller vi inombords ibland
alla vi normala
alla vi galningar
speciellt vi galningar

jag tycker om att vakna alldeles för tidigt på morgonen
fyra röda siffror lyser vackert
och talar om att det är okristligt tidigt
05.27

jag tycker om tanken på att somna om
men återigen, fyra röda siffror lyser mig i ögonen
och jag vill inte
06.15

jag tycker inte om tanken att bara vakna
när fyra förbannade siffror lyser som strålkastare
rakt in i sömniga ögon
07.00

måste vakna

jag somnar om

jag stirrar på några bokstäver, några namn
främlingar jag tror jag känner men inte gör
jag förundras av likheten
plötsligt inser jag idiotin i att slösa tid
det är så irrelevant att lägga märke till små, små detaljer
när det finns så många andra
var tog de viktiga vägen?

ibland möter jag någon bekant från förut
men oftast ser jag dem inte ens
som att ögonen vänds inåt så fort jag tänker
jag brukar skriva dikter i huvudet när jag går
då måste man vända blicken inåt
för att kunna förstå

ibland går jag vilse i mig själv

ibland är jag en idiot i dina ögon
du tycker jag är konstig när jag skriver om gnagare
eller lik i trädtoppar som inte finns
ibland förstår jag dig

men jag är ung och dum
och alla vill vi väl revoltera lite mera
du skriver artiklar om alkohol för att provocera
jag skriver poesi om sånt som ingen förstår

jag tror att alla oförståeliga poeter är idioter inombords

jag tog tåget till Göteborg
och kände hur galenskapen tog över
jag köpte en randig tröja som jag alltid gör
du köpte en basker
kanske var det en sån som din mormor har
vi spenderade pengar på allt man inte ska
och vi kom ihåg att andas
trots att luften var så tunn

vi gick längs avenyn
du fotograferade en fiskmås
eller kanske var det en skrattmås
jag har inte lärt mig skillnaden än
jag blandar så lätt ihop olika sorters fåglar och gnagare
och alla olika tankar som gnager sönder huvudet
människor idiotförklarar mig ibland
men det är okej

ibland känns det bara okej

klockan är 22.47
och jag kan inte sova
men jag vaknar upp
jag tappar andan
och jag inser
att jag saknar allt som var

jag saknar min gymnasieklass
för olika blir lika och lika är bra
och jag saknar att inte vara vuxen
saknar att kunna ta pauser från livet för att bara kunna andas
vem har tid att andas nu?

jag saknar J för att vi satt ihop
jag saknar L för att hon alltid fanns där
jag saknar N för att hon alltid räddade mig
jag saknar S för att hon gjorde världen lite galnare
jag saknar M för att hon är det bästa som nånsin hänt mig
jag saknar alltid M

och saknad
saknad dödar

tiden kastar tärning om ditt liv
som att du inte var värd något
inte värd mer än den halvtomma ölburken i din hand
det är inte okej att vara ung, tjej och full
det är inte okej att gå ensam hem
du tror väl inte på riktigt att det här landet är fritt

du såg en vit volvo under släckta gatlyktor
allting gick så fort
ett sexpack spendrups i skallen
och din kropp i närkontakt med asfalt
du rör dig inte längre

det handlade om sekunder
men du var ju nästan hemma

du dansar med främlingar varje helg
lite för nära för att det ska vara okej
deras främmande vänner tycker du är störd
men du skrattar med glaset i handen
du ler som om det vore ett skämt
i hemlighet beundrar du galningarna som vågar stå för sin idioti

du förkastar alkohol
men blir hög av tanken på livet
och ibland viskar du till dig själv
det är så galningar gör
du viskar att galenskap är att leva

du tror på horoskop och menar att vårt öde redan är bestämt
jag fnyser åt dig och hånskrattar bakom din rygg
du läser mitt horoskop fast jag aldrig bryr mig
skytten är en aktiv optimist
jag förbannar din naivitet och tidningarnas profetior
en stor fet lögn är allt ni är

skytten är en jävla besserwisser tänker jag men håller tyst

du pratar
jag småler
din mun rör sig
jag har slutat lyssna

somna
vakna
somna

allt går i cykler
och ofrånkomligheten härskar

när ska vi börja leva?
ett förtivlat sökande utan slut
inte ens du kan ge mig svar

jag somnar

tårar föder poesi
och jag har aldrig varit så kreativ som nu

ångesten sover under min säng
den försöker ta mina tankar
jag sluter mina ögonlock i ett försök att fly
men flykten leder ingenstans

tårar föder sömnbrist
och sömnbrist föder tårar

ångesten skrattar under min säng
sms som aldrig skickas
symboliserar vänskap och ensamhet
i samma ögonblick

tårar föder tårar

lägenhetsvisningar och kaffedrickande utan socker fräter sönder mig inifrån
världen är inte tillräckligt vacker utan socker, sötnos
inte tillräckligt vacker från mitt satans vuxenperspektiv
perfektionisterna äger kontrollen, men tonårskaoset är för alltid vårt
vi dricker genomskinlig eld ur pet-flaskor och dansar bort livet
dansar bort vår egen existens

en vacker vardag blev till kantiga minnen och kassa verklighetsintryck
aldrig har en verklighet svidit så som nu

ibland minns jag bara fragment av det som var vi
ibland minns jag dig som om det var igår
och du är fortfarande lika vacker, älskling

du flyger omkring i mitt huvud
som en desorienterad ängel

min ängel
du kommer alltid vara min ängel

du viskar att jag brinner
men det är bara en illusion och lite för många shots
världen brinner så vackert med alkohol i blodet

två själar i en trasig soffa i en alldeles för trasig stad
vi klunkar eld och försöker slå nåt slags rekord i miserabilitet
som att vi är förlorade från start

men vi turas om att viska vackra ord i varandras öron
och älskling
det är du som brinner

min värld har fastnat i en storm jag inte kommer ifrån
som ett ständigt kaos med flygande knivar

du hugger mig i ryggen
och det är då jag inser att jag faller
faller från ett tiovåningshus
och väntar på en smäll som aldrig kommer

fastnar i orkanens öga
fastnar i en mardröm

jag vill bara vakna

hon var det vackraste jag visste
en insida som var det finaste som existerat
en utsida jag inte kunde slita blicken ifrån

jag skulle gjort allt för hennes skull
allt

jag älskar henne
och mitt hjärta bultar fortfarande
det slår tusen slag i minuten
bara för henne
alltid för henne

hon är fortfarande det vackraste som någonsin har funnits

men plötsligt vet jag inte längre
hur långt jag är beredd att gå

"jag skulle gått genom eld för din skull"

idag vet jag inte längre

och insikten
den dödar mig

den första snön har kommit nu
och lagt sig som ett täcke över stadens ångest
jag känner den ändå ända in i hjärtat
atombombsångesten dödar allt

jag försöker gömma mig längst bak på bussen
men alla känslor jag nånsin flytt ifrån hinner ifatt
det går inte att fly från en småstads inneboende ångest
för rädslan har fastnat i husväggar och människohjärtan

snälla ta mig härifrån

besvikelsen i dina ögon
är en syn jag inte kan hantera
den bränner hål i hjärtat
som att jag aldrig varit bra nog
som att jag inte är värd det här

hela världens misslyckanden speglar sig i mina ögon

känslan av att lyckas är en känsla jag aldrig haft
ibland känns det som att jag sprungit hela livet
efter känslor och bussar som man aldrig hinner ifatt
efter en lycka som inte går att ta på

hela världens lycka är utom räckhåll

dina ord krossar mig
och tårarna dränker allt hopp jag nånsin haft
när jag inser att försöka inte räcker till

jag ville bara lyckas

staden ligger öde
ingen vågar andas med döden runt hörnet
en dimma av osäkerhet runt oss
och du ser så bräcklig ut
bristen på andetag gör dig sjuk
vi ser saker ingen annan ser
och jag vet inte längre om vi är dom konstiga eller normala
den här stadens ångest har fastnat i hjärtat
men du måste andas nu

kärlek dödar
men jag säger att det är okej
jag överlever
och imorgon är en annan dag
det är okej

fast NEJ
det är det inte

det är så lätt att ljuga för sig själv
tanke och lögn blir till i samma ögonblick
som att de passar ihop perfekt
lika perfekt som pusselbitarna jag aldrig lägger
för att någonstans går det alltid fel

och lögner
de slår alltid fel

ångesten dånar i min hjärna
river, sparkas och slåss som en besatt demon
den desperata musiken dunkar utanför
och gör allt för att höras, synas, märkas
någon sjunger nåt om love and drugs
och jag dansar sådär skevt som bara jag kan
försöker glömma en simpel verklighet
som aldrig varit värd att ha
klunkar eld från en sprucken flaska
medan hjärtat bränner hål

jag tar en överdos av känslor
och hjärtat slår tusen slag i minuten
i ren och skär panik
det bultar som besatt
av tanken på det som var vi

vet du hur det känns
ja vet du hur det känns!?

jag överdoserar känslor
och inväntar hjärtesorgens dramatik
som att jag har huvudrollen i ett uselt skådespel
det är patetiskt att knarka gammal kärlek
men det är allt jag har
(jag älskar dig än)

du vet inte hur det känns

vilsna steg genom stadens mörker
jag har tappat bort mig själv
möter människor jag aldrig sett förut
och jag aldrig kommer se igen
jag har tappat bort poängen med det här
drömmer om att bli skjuten i benet
av en främling lika vilsen som jag
en främling jag aldrig ser igen
jag undrar hur det är att bli skjuten i hjärtat
men jag tror jag redan vet

jag känner mig död
som att jag tappat bort mig själv
staden ligger öde
en folkmassa på en perrong betyder ingenting
för alla flyr vi härifrån
till något nytt
till något gammalt
eller bara till något annat

armar fulla av rivsår
i ett försök att slita ut en smärta
som inte går att ta på

inre smärta
yttre smärta

det är som att världen äter upp mig
och jag har ingenstans att fly

det är bara en fråga om tid

ibland önskar jag att det vore okej att bara skrika
ständigt skrika ut allt hjärtat har att ge
skrika ut smärta, sorg och hat
för det är inget som är värt att ha kvar
jag vill skrika ut gamla, nötta drömmar
som tappat sin mening
för ingenting är längre värt att ha
ingenting

höstlöven faller

och jag faller med dem

natt efter natt efter natt

med en tyst önskan

om att nätterna slutar vara så förbannat långa

 

jag gömmer mig för höstsolen

och jag gömmer mig för mig själv

och alla ögon som någonsin mött min blick

det finns alldeles för många tårar som aldrig tar slut

men jag är inte värd er empati

 

jag är inte värd någonting