nolltretrettio

aprilvindarna blåser stilla
och solen värmer våra vinterbleka kinder
regnet är frånvarande
och vår närvaro är begränsad
som att halva hjärtat är på språng
solen skiner oss i ögonen
det är dags att le nu
stela läppar i likgiltighet
ni får ingenting från oss

vi var som skuggor i dunkla gränder
osynliga superhjältar räddar världen
men vi kan inte ens rädda varann
vad hände med vår transparens?
våra tårar förråder oss
regnets frånvaro synliggör vår närvaro
det var ju vi
som inte ville finnas till