nolltretrettio

världen är aldrig som på tv
lyckliga slut finns bara i manusförfattares huvuden
i mina drömmar dansar du till meningslös pop
jag vaknar
känslan av en kniv i ryggen
eller kanske i hjärtat
jag känner inte riktigt skillnaden
min kropp exploderar
när synen av dig sakta bleknar bort
som om någon försöker sudda ut din existens
verkligheten dödar inre tankar
verkligheten dödar dig

att minnas sin dåtid
åren då jag växte flera meter
och svävade över marken
att sakna något man inte kan få
jag hör inte hemma här
känslan av att vara utstött i sitt eget liv
idag har jag krympt
idag har jag landat
har du lagt märke till
hur liten jag egentligen är?

ovanför molnen svävar utopin
våra armar räcker inte till
att stå högst upp på ett berg
men känna sig minst i världen
tyngdlagen sätter stopp för våra visioner
och rösterna i huvudet talar
det sägs att man inte kan falla uppåt
men vi faller ändå

komplikationer som krockar
att köra rakt in i en betongvägg
eller som en frontalkrock på motorväg
måste du vara så komplicerad nu?
det här leder ju bara till något ont

att blunda för sig själv
dölja tankar i hjärnans inre
känslan av att vara inspärrad
i ett fängelse
i sig själv
ignoransen spränger hjärnceller
jag kan inte tänka klart nu

att balansera längs en trottoarkant
leendet som smyger sig fram i mungipan
fåglarnas kvitter exploderar i 40 decibel
eller är det bara i mina öron världen sker
fotspår i den kvarglömda snön när våren samlar energi
allting ska alltid gå så fort nuförtiden
till och med årstiderna känner pressen
solen smälter takens istappar som besatt
vattendroppar och endorfiner faller ner på våra axlar
faller in i våra kroppar och våra hjärtan
vi faller i takt med dem

att inte minnas det som finns

från ett sent åttiotal till idag
åratal av ömsesidiga händelser
av meningslösa incidenter
så många episoder av vårt livs film
ord och gester jag inte längre minns
att raderas i filmens slutscen

vad hände egentligen
med oss?