nolltretrettio

det var höst
jorden hade slutat snurra och tyngdkraften blev en myt
världens dekadens spårade ur
och inget föll längre så som det ska, men inte borde
allting föll efter obegriplighetens lagar
jag lärde mig en gång hur man faller kontrollerat
det är en kunskap jag inte längre minns
jag minns inte så mycket nuförtiden

men jag kommer ihåg att jag brukade prata med mig själv
tomheten blev inte lika påtaglig då
och tystnaden, den slutade vara så tyst
om människor visste
då skulle jag vara en av alla galningar
de där som går runt på stan men ingen vågar prata med
som att de sprider aids eller inte ens finns

osynligheten gömmer våra hjärtan
men alla faller vi inombords ibland
alla vi normala
alla vi galningar
speciellt vi galningar