nolltretrettio

ett svart mörker
och stjärnorna har tappat sin glans
utmattade ljus speglar sig i fönstret
inte ens gatlyktorna vittnar om liv
utanför gömmer sig mörka tvåplansvillor
och jag undrar varför det är så tyst, så tomt

kanske är det avsaknaden av vilsna tonåringar
som vinglar hem från någon sorglös krog
kanske är det bara avsaknaden av liv
inuti mig bor en ängslig tonåring
som nervöst, alltid nervöst, väntar på sin revolt
ibland glömmer jag bort att jag är vuxen
det är så lätt att bara glömma