nolltretrettio

Förra veckan mötte jag av en slump en man jag inte mött på flera år. Jag var arton år sist. Gången innan det var jag nog femton. Världen ser så annorlunda ut genom ett par tonårsögon. Som att ångesten har bränt fast sig på näthinnan. Jag är tjugoett nu, men när jag ser honom är det fortfarande genom ett filter av ångest. Min mamma uppfostrade mig till att vara artig. Så jag hälsade och gav honom en kram. Precis som man ska. Han kände inte igen mig först. Jag kände inte igen honom. Fem minuter, innan blodsbandet övervann tidens gång.

Ska man inte känna igen sin egen far?