nolltretrettio

mina fingrar glider återigen över svartvita tangenter
som att det är min enda eskapism
timmarna flyger förbi på ett ögonblick
och omvärlden befinner sig i periferin
som om det vore ett trick

äntligen finns det tid
jag andas förtvivlat snabbt
för att kunna hinna ikapp
hjärtslagen agerar trummor
och bultar precis i takt

jag spelar toner som bränns
gör allt för att lämna bestående men
i ett hjärta som sprängs