nolltretrettio

ett alldeles för stort fält täckt av snö
ett ensamt träd
elledningar till synes utan mål
järnvägsspåren leder till andra världar
och ger oss en möjlighet till flykt
eller återkomst
vill vi verkligen hem?

jag åker tåg genom ett monotont land
fabriker i grå betong
och villor som inte riktigt passar in
men vem passar egentligen in
i en värld som tappat färgen?

järnvägsstationer bevarar minnen från sekler jag aldrig mött
men jag känner att vi har något gemensamt
stationshus ser alltid så slitna ut
och mina minnen sliter ut själen
de skaver i hjärtat
som att det inte finns plats för fler

jag är fortfarande så ung
men har ändå ett hjärta fullt av minnen och svart sorg
jag trodde alltid att hjärtan var bottenlösa
nu undrar jag om mitt är förkrympt
kanske växer det med tiden
kanske saknar jag bara en tid som inte längre finns

det finns så många frågor
men så sällan några svar
det finns inte riktigt någon man kan fråga
samtal som bränns och känns är bannlysta
det är som att ensamheten är min enda vän
som att jag vore ett ensligt träd
på ett ensligt fält