nolltretrettio

jag skulle kunna döda
för att få höra din röst och dina hjärtslag
det är så outhärdligt tyst
men jag lyssnar och försöker minnas din röst
ett svagt brus och en tickande klocka plågar mig
tv:n har slocknat efter något meningslöst program
och äppelblommorna är hånfullt vackra
men jag tänker bara på dig

det är natt och jag borde somnat för länge sen
det är så mycket man borde i den här världen
jag multiplicerar siffror för att känna att jag har kontroll
men kontrollen är som gjord att tappas
jag har slutat räkna får strax innan jag somnar
och istället lägger jag mina misslyckanden på rad
räknar ett, två, tre och inser att allt handlar om siffror
dom säger siffror kan man lita på
men jag litar bara på att allt kan slå slint

det är så svårt
det är så svårt att somna nu
jag undrar om du tänker på mig inatt
och jag undrar om du också har för mycket tanketid
när mörkret har lagt sig över staden

tankarna flyger överallt och ingenstans
vet inte längre vad jag tänker på
vrider mig till höger
och trycker mig tätt intill väggen
i ett desperat försök efter närhet

jag andas ut
vill kunna skapa imma
för att känna att jag faktiskt lämnar spår
små avtryck som gör någon slags skillnad
men imma passar så bra på glas
och glas det är alldeles för vasst
och jag känner mig så skör nu älskling

jag undrar varför jag räknar timmar
som att tiden går fortare då
dagarna rullar på som de ska
men nätterna är sådär tveksamt oroliga
precis innan man ska somna
en känsla av oro kryper inom mig
jag vet egentligen inte varför

kanske saknar jag när din röst säger godnatt

Det gör inte ont att förlora dig längre
Jag har förlorat tusentals minnesfragment
i sådär sjuhundratrettio dagar nu
Jag håller egentligen inte räkningen
men jag minns att det var vår
eller kanske var det sommar
Ingenting spelar längre någon roll
Men jag har alltid vetat
att vi var dömda redan från start
och ordet kaos var inbränt
i sammanflätade händer

Men ibland saknar jag våra minnen
och innerst inne saknar jag nog dig

ett svart mörker
och stjärnorna har tappat sin glans
utmattade ljus speglar sig i fönstret
inte ens gatlyktorna vittnar om liv
utanför gömmer sig mörka tvåplansvillor
och jag undrar varför det är så tyst, så tomt

kanske är det avsaknaden av vilsna tonåringar
som vinglar hem från någon sorglös krog
kanske är det bara avsaknaden av liv
inuti mig bor en ängslig tonåring
som nervöst, alltid nervöst, väntar på sin revolt
ibland glömmer jag bort att jag är vuxen
det är så lätt att bara glömma

Jag försökte rensa bort alla förbannade känslor jag hade och nånsin haft
För känslor skapar sår i hjärtan
och sår i hjärtan det skapar minnen
och minnen kommer man aldrig liksom ifrån
och det man aldrig kommer ifrån får man leva med
Men hur FAN lever man med känslosårsminnen
som krossar hjärtan som att det vore kul?

ibland glömmer jag
hur det är att känna lukten av våren
den lukt jag älskar att känna
när den blandar sig med din hårspray
och den oförklarliga doft som följer varje steg du tar

jag vill bara vara i din närhet
och ibland tror jag
att du är den enda endorfin jag behöver

(men det säger jag inte högt
för poesi är konst och konst är patetik)

jag somnar
vaknar
somnar
allt går på rutin

vartannat andetag för dig
för det andra tar jag i ren panik
hjärtat slår av gammal vana
sextio meningslösa slag i minuten
ibland glömmer jag för vad

jag vill bara somna

Man ska vara som en tyst, grå mus
som kilar mellan brinnande stammar
Pyrande glöd under fötterna
är en smärta som inte får märkas
Jag är obemärkt och brännmärkt
i samma evighetsögonblick
Inuti mig skriker någon i hundratrettio decibel
Runt omkring mig lever tystnaden i celibat
Frustrationen stannar i hjärtats kamrar
för känslor och anonymitet passar inte ihop
Men egentligen vill jag kasta stenar på hela världen
i hopp om att den också ska gå sönder en dag

Tusentals livsbitar

som små, små pusselbitar utspridda i mitt synfält

Jag sorterar, kategoriserar och brännmärker dem

 

En rad av drömmar där borta i horisonten

och höga verklighetstorn i förgrunden

som skuggar mina luftslott

 

Inget kan rasera realitetens höghus

men drömmarna är så sköra nu

att de smulas sönder av minsta närkontakt

 

Jag fingrar på mina drömmar

och ser dem sakta flyta iväg

mot en dödlig horisont

 

Verkligheten tränger sig på mig

och brännmärkta verklighetsbitar

är nog allt jag har kvar

tystnad mellan väggarna
tomrum i ett mörker
utan hopp om ljus

minnet av dina bleka fingertoppar mot min hud
de skapar osymmetriska mönster
som bildar nån slags logik

det finns så mycket att säga nu
men orden fastnar på min tunga
jag når inte fram

allt ter sig så märkligt på distans
ord och tankar förvrängs
hur vi än gör

våra hjärtan är så sköra nu
men jag gör allt jag kan
för att inte göra fel

du håller min hand
när kylan bränner sönder
vinterblek hud
jag tror den kommer ta oss till slut
men jag tror
det är okej

för vi står
hjärta mot hjärta
och andas i takt
vi tinar hjärtan av is
som ingen annan kan

jag vet inte längre
vem du var, vem du är
eller vem du kommer bli

du flyger förbi ibland
på kantstötta fotografier
från ett 90-tal
foton som hör till en dåtid
vi inte längre känner till

vem är du
nu?

dom säger att drömmar är för veklingar
men jag säger ett darrigt n-n-nej
med något osäkert i blick

för en vekling är väl en sån som är svag
och alldeles för feg för att våga
men lagom modig för att fly

att dagdrömma
på ett trasigt säte i en sliten buss
är bara något slags tidsfördriv

att önska sig bort
handlar bara om tristess
någon slags tillfällig melankoli

jag är ingen drömmare
ingen drömmare på flykt
n-n-nej

Jag leker med drömmar om nätterna
när världen har somnat
och ingen kan se
Jag dagdrömmar om allt som är
och det som aldrig blev

Tankarna gnager sönder
all min realism
I mina drömmar
styr jag hela världen
så som ingen annan kan

Ingen ser det
men jag blir så fruktansvärd naiv
när alla mina drömmar förblir
nåt slags substitut för liv

kan du inte bara hålla min hand som förut?

både du och jag vet hur det känns
känslan av fallande regn
det svider i oss
när små, små droppar
fräter stora hål

stora hål
i små hjärtan
är emot logikens lagar
säger dom som vet

du och jag faller
bland tårar och regn

Ensamheten gnager
stora svarta hål
Jag blir så frustrerad
när du inte är här
och kan göra mig hel

Mina händer skakar
Jag minns fortfarande
hur det känns
Dina varma fingertoppar
mot min svala hud

Jag känner inte längre dina andetag
Mina räcker inte till

Jag kan inte andas

vi pratar ett språk
jag inte riktigt kan
hantera

du rycker till
när mina kalla ord
träffar din varma hud
runda ord blir till kantiga
och det som skulle smekt din kind
river sakta hål

hjärtats språk
kräver något slags mod
som jag inte har

dörren står på glänt
och jag har alltid varit
alldeles för feg
för sånt som känns
du släpps inte in
jag kommer inte ut

avståndskommunikation
mellan vilsna hjärtan
har aldrig varit mer fel

Det är kväll
igen, igen och igen
Gamla ord blir till nya
för samma känsla
väntar varje natt

Saknaden bränner
hjärtat fryser
och jag vet inte längre
vad jag ska ta mig till
när vi inte andas i takt

Du finns i mina tankar
och jag ser dig
så fort jag sluter
ögonen

Du har fastnat på min näthinna
men ändå
är det så förbannat
tomt