nolltretrettio

I mina kvarter döljer sig människor, gömda i husen, innanför huden. Rädda för att synas, men längtar efter att bli sedda. Snälla kan du inte bara se mig? Vi hälsar i trappuppgången så som man ska. Orden täckta av artighetens spyor. Och jag faller mentalt ner för arton trappsteg. Men de låtsas som att de inget ser och kanske ser de inte heller. Men jag känner. Jag känner varenda trappsteg mot min ömma hud. Rör mig. Se mig. Jag vill känna att jag lever. Men ingen av oss lever på riktigt, ni vet. Vi fiskar drömmar om dagen och glömmer om natten. Verkligheten rämnar under våra fötter och ingen av oss lever på riktigt, ni vet.

och jag är så förbannad att jag bara vill SPY, men kom igen gör det då, stoppa fingrarna i halsen och kniven i magen och riva sönder armarna tills alla känslor blandas upp med atmosfären och vi svävar ovanför molnen tillsammans du och jag, alltid du och jag, men egentligen vill jag nog inte spy, för jag är inte en sån som blir arg, egentligen är jag nog bara ledsen för du svävar ännu högt däruppe i himlen medan jag faller för dig och faller mot marken och jag faller alltid hur jag än gör