nolltretrettio

regnet dränker våra känslor
och vi vittrar sönder likt bergen
som sträcker sig mot skyn
raka ryggar är ett minne blott
och droppar av regn tvingar vårt skal av stolthet
att successivt falla bort
ovädersmolnen hindrar oss från att tänka klart
ett grått filter mellan oss och vår logik

regnet faller
desperationen flödar
och vi rinner sakta bort