nolltretrettio

jag stirrar på några bokstäver, några namn
främlingar jag tror jag känner men inte gör
jag förundras av likheten
plötsligt inser jag idiotin i att slösa tid
det är så irrelevant att lägga märke till små, små detaljer
när det finns så många andra
var tog de viktiga vägen?

ibland möter jag någon bekant från förut
men oftast ser jag dem inte ens
som att ögonen vänds inåt så fort jag tänker
jag brukar skriva dikter i huvudet när jag går
då måste man vända blicken inåt
för att kunna förstå

ibland går jag vilse i mig själv