nolltretrettio

höstlöven faller

och jag faller med dem

natt efter natt efter natt

med en tyst önskan

om att nätterna slutar vara så förbannat långa

jag gömmer mig för höstsolen

och jag gömmer mig för mig själv

och alla ögon som någonsin mött min blick

det finns alldeles för många tårar som aldrig tar slut

men jag är inte värd er empati

jag är inte värd någonting