nolltretrettio

mörkret fångar oss om nätterna

vi blundar
men inga ögonlock i världen
kan hindra oss från att se

du ser sånt som andra inte ser

våra hjärtan möts på mitten
och två par ögon sänder kärlek
via blickar

och jag älskar dig så

det är konstigt hur världen fungerar
för du är så nära
men ändå så långt bort
jag har tappat våra andetag
och jag tror tror världens alla kanter
fick dem att gå itu

jag vill kunna stanna tiden
i ögonblicken som försvinner för fort
och jag vill kunna stanna tiden
då jag känner dina varma andetag mot min kalla kind
men jag har aldrig kunnat kontrollera någonting
och speciellt inte tidens gång

men älskling

jag saknar dig

septembervindarna närmar sig med stormsteg
men jag blir aldrig riktigt van
jag står inte ut med känslan
av hur blodet fryser till is
det känns som
jag har tappat alla sköldar
och hösten äter upp mig inifrån

jag gömmer minnet av dig under mina ögonlock
och fastän du bara är ett minne
så får du vara precis så påträngande du vill
du kan få se världen genom mina ögon
och se det som ingen annan vet
som att jag kväll efter kväll
somnar till bilden
av dig

orden svider
som vassa, små ord alltid gör
när de träffar hjärtat
jag blir så arg på mig själv
för att jag aldrig lär mig
hur man slutar lyssna