nolltretrettio

dina andetag mot bilens ruta
imman döljer våra tankar
och du ritar hjärtan på glaset
som om du ville konkretisera hjärtats slag
de bultar i takt med bilens framfart
men hundratrettio kilometer i timmen är ingen fart
det är flykt

impulsen tar oss till en annan värld
vi väntar på framtidens kurvor
men besvikelsen blir ett faktum
ödsliga bensinmackar
halvdöda träd
eller berg som vittrat sönder

vi fortsätter ilsket
som i en evig flykt
men med en insikt
om att allt till slut
faller

häller honung i mitt te
för att få känna någon slags sötma
smaken fastnar på tungan
men en inre bitterhet dödar mig sakta
jag vill bara få en sockerkick, du vet
känna socker i hjärtat
så som man ska

jag spottar på droger
men blir hög av tanken på dig
dubbelmoral är för blåögda
men jag är så blåögd man kan bli

vissa saker säger man inte högt
men jag säger det ändå
jag har nolltolerans mot narkotika
men mitt uppåttjack är du

du går omkring i urtvättad t-shirt och leggings
dansar runt i ditt kök och blundar
du gör piruetter av lycka när du tror jag inte ser
som att det är en hemlighet
att äntligen få vara lycklig

det skulle ju alltid vara vi
men alla drömmar spricker till slut

det finns inte mycket kvar nu
ett brustet hjärta och gamla minnen som skaver
ibland hittar jag spår av dig
som tiden ännu inte ätit upp
ett fotografi i en bok jag en gång läste
en lapp med din handstil under sängen
och fotoalbumet du en gång gav mig
det som jag älskade

dolt från omvärlden samlar våra minnen damm
för det finns inte längre något vi

jag vet inte vem du var när du var tjugoett
när ditt hjärta ännu var ungt
och framtiden låg framför dina fötter
kanske hade du ännu hopp
och blicken vänd mot en horisont långt, långt bort
kanske var du en drömmare
precis som jag
dom säger alltid att vi är så lika
kanske är vi dom konstiga
kanske är vi dom ingen förstår sig på
men det gör ingenting
för jag behöver någon att se upp till
som en förebild i galenskap

det är som om jag glömt allt vi är
eller allt vi var
den här stan brännmärker själen
men jag minns knappt längre din röst

jag ser dig i varje gathörn
du är som en djävul på axeln
trots att det aldrig är dig jag ser
du förföljer mig i tankarna
men jag minns knappt längre dina ansiktsdrag

jag minns knappt längre vem du var

ibland önskar jag att jag vore lika stark som dig
men allt jag har är starka barndomsminnen
minnen av dunderhonungen du en gång gav mig
honungsvatten ger treåringar större kraft än man kan tro
jag växte flera meter och svävade över marken
krossade allt motstånd på en sekund

idag har jag krympt
idag har jag landat
hoppfullhet är för dom starka
uppgivenhet är för oss svaga

fjortonde december
det är då alla säger grattis
och ler lite extra
som om jag plötsligt var värd något mer

du brukade alltid säga grattis via sms
ett sms om året var vår enda kommunikation
vår årskommunikation

men du skickade aldrig något sms i år
vår årskommunikation reducerades till noll
tio års ignorerande
äntligen har du glömt bort mig

men
var det här verkligen min dröm?

en helt vanlig tisdag
och jag kände att något var fel
en sorgsen röst i en tragisk telefon
bekräftade en sanning jag redan kände till

jag kan inte förklara
kanske var mitt hjärta sammankopplat med ditt
genom en kärlek som inte längre märktes
men osynlig kärlek kan också bulta hårt

ditt blod i mina ådror
men jag vågade inte längre röra din hand
vi hade en förenad historia och jag borde stått vid din sida
så varför måste jag alltid bli så rädd?

en helt vanlig tisdag
och jag visste att ditt hjärta slutat slå

jag går försiktigt
som på tå
väntar på ett ofrånkomligt ras
jag går genom en skör värld
byggd av trasiga minnen som tegelstenar
det är dömt att misslyckas

en massgrav av minnen dödar själen
minnen blir så vassa med tiden
glasskärvor under fötterna
minnesskärvor
det svider till

ett alldeles för stort fält täckt av snö
ett ensamt träd
elledningar till synes utan mål
järnvägsspåren leder till andra världar
och ger oss en möjlighet till flykt
eller återkomst
vill vi verkligen hem?

jag åker tåg genom ett monotont land
fabriker i grå betong
och villor som inte riktigt passar in
men vem passar egentligen in
i en värld som tappat färgen?

järnvägsstationer bevarar minnen från sekler jag aldrig mött
men jag känner att vi har något gemensamt
stationshus ser alltid så slitna ut
och mina minnen sliter ut själen
de skaver i hjärtat
som att det inte finns plats för fler

jag är fortfarande så ung
men har ändå ett hjärta fullt av minnen och svart sorg
jag trodde alltid att hjärtan var bottenlösa
nu undrar jag om mitt är förkrympt
kanske växer det med tiden
kanske saknar jag bara en tid som inte längre finns

det finns så många frågor
men så sällan några svar
det finns inte riktigt någon man kan fråga
samtal som bränns och känns är bannlysta
det är som att ensamheten är min enda vän
som att jag vore ett ensligt träd
på ett ensligt fält

killen framför mig på spårvagnen läser metro
han läser om identiter som stjäls
jag smygläser en stund
sådär som man inte ska
för jag stjäl delar av hans värld
men det är okej
tills
han slår igen tidningen

jag stirrar på en tjej jag aldrig sett förut och aldrig kommer se igen
göteborg är inte min stad
men jag kan inte sluta fascineras
försöker läsa hennes tankar
eller lära känna hennes hjärta
genom en enda blick
men det är okej
tills
hon kliver av spårvagnen

jag sitter kvar
medan främlingarna attackerar vardagen

decemberdrömmar i vita landskap
men det är så fegt att drömma nu
det är modernt att våga leva
och det är modernt med heroism
men jag var aldrig en hjälte för dig

snön döljer vår rädsla
vi gömmer oss bakom temporära murar
murar som kommer falla i takt med oss
snart minns ingen berlinmuren längre
snart minns ingen oss

jag trodde jag behövde tid

tid att lära hjärtat slå
komma ihåg andetagens konst
eller förstå nån slags poäng med det här

jag trodde jag behövde tid

tid att andas
reparera
eller kanske
KAPITULERA

jag behöver inte tid
jag behöver bara dig

lätta fingrar mot svartvita tangenter
melodier som tusentals spelat förut
vi är precis som alla andra
slutna ögonlock
och diffusa drömmar
mitt i allt finns du

det var längesen nu
men ibland besökte jag din grav
för att växla några ord
jag fick aldrig något svar

om jag kunde
skulle jag skruva tillbaka tiden
fem år och tre månader
precis innan din födelsedag
jag hann aldrig säga grattis
precis innan du dog
jag hann aldrig säga farval

jag saknar dina ord
och jag saknar hur du var den enda som förstod
du var nästan blind, men ändå såg du allt
jag hann aldrig säga tack
det var så mycket vi aldrig hann säga

nu är det bara jag som pratar
ditt namn glittrar i guld på gravstenen innan solen går ner
du förblir tyst