nolltretrettio

Det är kväll
igen, igen och igen
Gamla ord blir till nya
för samma känsla
väntar varje natt

Saknaden bränner
hjärtat fryser
och jag vet inte längre
vad jag ska ta mig till
när vi inte andas i takt

Du finns i mina tankar
och jag ser dig
så fort jag sluter
ögonen

Du har fastnat på min näthinna
men ändå
är det så förbannat
tomt

Det är kväll igen
på något vis
är det nästan alltid kväll
Mörkret ekar tomt
hjärtat ekar tomt
och bakgrundsmusiken
räcker inte till
Något saknas

Jag tror det är
du

Jag går längs samma gamla gråa gator
som förut
Det är höst och världen har tappat
all sin färg

Vart tog färgen vägen?

Suddiga skepnader i svartvitt
glider förbi
Ingen tycks riktigt ser mig
jag ser inte dem

Vart tog alla vägen?

I nuets mörker är ensamheten så påtaglig
Det finns inte längre någon plats
för färger, känslor och hjärtan
Men det fanns plats för oss

Vart tog du vägen?

jag är trött på ord som tränger sig innanför skalet
ord som river och biter
som bara sticker hål
ett skört skal tål inte så många slag
tål inte när orden slår till
som i en massexplosion

jag slänger om bokstäver
och formar till obegripliga ljud
för att inte kunna höra
jag raderar dem från näthinnan
för att inte kunna se
inte kunna känna

så för guds skull
håll tyst
slitna, gamla ord
tuggar redan
hål

jag sträckte mig mot himlen för att nå dig
för att äntligen kunna nå ända fram
två ambivalenta händer möttes
någonstans mellan mörker och ljus

vi lämnade rädslan och tvivlen
på någon avlägsen plats
för våra ensamma hjärtan
hade så mycket mer att ge

vår kärlek kan krossa en hel värld
men det gör varken till eller från
för himlen är vårt hem

och du och jag
vi överlever allt

vinterns kyla brände hål

hjärnans tankar förlorade sin kurs
och jag tänkte alldeles för mycket det året
logiken var som bortblåst
och tankarna så förvirrade och fel

det var svårt att inte fingra på dina ord
att inte vända och vrida på dem
aj, märkte du inte
att jag ständigt blev bränd?

de säger att tiden läker inga sår
men nu är det vinter igen
och jag undrar hur du mår
men allt jag känner, allt jag hör
är ditt tomrum

du kan inte längre bränna hål

ge mig sömnlösa dårar
så att vi kan prata oss igenom nätterna
precis som dårar med tårar ska göra
om nätterna känns allt som mest
det är då explosionerna syns som bäst

något håller mig vaken
dårar som jag är alltid så trötta
trötta av sömnbrist och meningslöshet
jag är så trött på gamla tankar
som spottar, svär och bankar

vi slänger hoppet i närmsta avgrund
och vi kapitulerar för vi vet det är försent
svarta bokstäver bränns in i våra pannor
så att vi aldrig ska glömma vad vi är
dårar med tårar

Ingenting är vettigt nolltretrettio. Det är då tankarna kan snurra och det är då orden kan lossna och bli till meningar. Men ingenting är någonsin vettigt. Det här kommer bli en plats för meningar och ord som inte riktigt platsar någon annanstans. Det här är en plats för det som är ovettigt nolltretrettio och alla andra tidpunkter.