Ingenting är vettigt nolltretrettio

ord är bara ord, men känslor invaderar allas kroppar och jag saknar dig, jag saknar dig

demoner viskar lögner i mitt huvud
och sinnena bedrar mig med min ensamhet
väggar av betong omsluter mig
och jag kan känna dess kyla mot min tunna hud
jag är den enda som kan rädda mig nu
min själ går vilse i mörka gångar
och jag minns inte längre alla de gånger
känslorna har hoppat ur led

hjärtat bultar
men sanningen är att varje slag svider
som slagen mot min kind som barn
alla märken på min hud har en historia att berätta
men jag minns knappt vem jag var igår
vem är jag när solen går ner igen?
mina tankar går balansgång ovan molnen
luddiga drömmar från en annan tid
slungas ut mot rymden

jag vill bara kunna andas nu
självtilliten blåser bort i känslostormar
och det sägs att andetag kommer av sig självt
men jag är inte så säker nu
jag är inte så säker nu

din smärta skjuter pilar rakt genom min hud trots att det sägs att smärta inte smittar. det gör ont i dig och det gör ont i mig, fast jag vet inte riktigt vad du känner nu. mina frågor fastnar innanför pannbenet för det sista jag vill är att skada dig. jag är så rädd att krossa dina murar, för om jag är svag, så vad är inte du. du blir krossad av världen som om livet inte vore till för dig. egentligen förtjänar du allt du nånsin önskat och jag vill kunna ge dig allt, men jag vet bara inte hur. och du vet kanske inte om det, men jag skulle dö för din skull. om och om igen.

kontrollen faller av min skeva kropp och minns du allt vi skrev som inte längre spelar någon roll? vilseledd av berusade tankar när mitt hjärta svär och bankar. de hotfulla taken håller mig vaken, jag vrider mig i dina lakan när orden träffar min kind. du lämnar hundratals avtryck i min själ och själv kan jag knappt skapa fotspår i snö, du vet det är bara en fråga om tid innan vi ska dö. ett spöke på vift genom vårens tveksamhet när jag pratar om sånt jag inte vet. årstiderna ratar våra drömmar och river upp våra sömmar. vi ville ju bara vara fria i år, bli fria från alla sår. livet handlar om att leva, varför måste vi då kämpa så hårt för att inte krevera?

dina andetag skapar imma på vinterfrusna rutor
och du målar kaos på sköra fönsterglas
för kaos är vad som finns inuti dig
och känslor är något man får brottas med hela livet
minns du våra inre slagsmål som ingen ville se
känslotvister innanför huden bränner hål
men äntligen har du lärt dig hur man får ögon att le
illusioner är de sorgsnas väg till överlevnad
tänk om du bara mindes vad leva är

en gammal vän från en annan tid
konsten att utbyta fraser
fraser täckta av artighetens spyor
det är sånt som inte märks
minns du när våra händer
grep tag i vad som helst
bara för att känna
fingertoppar mot asfalt
grässtrån och dränkta kinder
i huvudet snurrar minnen
känslan av att vara arton och spotta på livet
vad hände med oss?
vem spottar du med nu?

i köksskåpen döljer sig vodkaflaskor från dimmiga dagar
väggarna ekar tomma och jag vill helst av allt bara möta någons blick
på mina fyrtiotvå kvadrat samlas ensamheten i högar
polissirener och skrik utanför mitt fönster och jag skriker inuti
frustrationen brinner och vem släcker mina eldsvådor nu?

jag packar känslor i flyttkartonger
det är dags att lämna allt det här
men varför kan jag aldrig leva som jag lär
känslofyllda etuier jag inte vill slänga bort
en plötslig insikt om att livet är för kort
jag vill bara ha dig här
och andas med dig i vår egen  sfär
i tysthet svär jag över min idioti
det kommer ju aldrig att bli vi

i din närhet uppstår afasi
konsten att tala utan tunga
molnen på himlen bildar mirakel
som bara atmosfären förstår sig på
känslostormar runt allas hjärtan
förmågan att se genom orkaner
ibland ser jag rakt igenom dig
men ibland ser jag inte ens mig

det bränns
tusentals känslor förgör min kropp
jag kanske förtjänar elden
men snälla jag ber dig
släck allt som brinner i mig
abnorma tankar river sönder hjärnan
och hjärtslagen bultar maniskt
som om livet vore fantasi
och allt jag kan tänka på är
vad vore livet utan ett vi

natthimlen faller över staden och tankarna faller över mig medan gamla tider brännmärker hjärtan och visste du att tider förändras men sanningen är evig och jag älskar dig nu

pärlemovita drömmar i mina tankar
i mitt hjärta bor en klassisk svärta ni inte kan ta på
ett evigt sothjärta brinner inut mig
det är påtagliga kontraster som aldrig märks
och ni kan aldrig se mig som den jag är
ibland ger det en känsla av befrielse
men frihet är subjektivt
och frihet är ohållbart
vad hände med glamouren i livet
vad hände med oss?

jag går i sommarskor och låtsas att du ännu är här
frosten kyler mina fötter och jag undrar var du är
hur ska vi nånsin kunna andas när luften tagit slut?
vi har fastnat i ett mörker och hittar inte ut

ner mot marken faller gnistrande snö
låt det inte bli dekor till vårt adjö
allt har sin tid och till och med vi
vi behöver bara lite extra magi

vi har tappat oss själva och våra framsteg
jag säger allt jag tänker men önskar att jag teg
kommer du nånsin se mig i ögonen igen
kanske inte nu kanske inte än men kanske sen

jag längtar efter snön
som lägger sig som florsocker över gator och torg
ge mig en anledning att stanna inne
och andas i otakt med min sorg

vinterstela händer skriver skev poesi
och jag tänker det skulle ju alltid vara vi
men månader har gått och vi har inte nån kontroll
jag tror inte du tycker det spelar någon roll

i vårt innersta bygger vintervindar bo
och jag vet inte längre vad jag ska tro
vem var jag för dig och vem var du för mig?

jag finner inga svar i det lilla vi har kvar
låt mig gå i ide och vakna upp när det är vår
snälla säg mig att tiden kommer läka alla sår

bilden av dig har fastnat inuti
det skulle ju alltid vara vi