nolltretrettio

I mina kvarter döljer sig människor, gömda i husen, innanför huden. Rädda för att synas, men längtar efter att bli sedda. Snälla kan du inte bara se mig? Vi hälsar i trappuppgången så som man ska. Orden täckta av artighetens spyor. Och jag faller mentalt ner för arton trappsteg. Men de låtsas som att de inget ser och kanske ser de inte heller. Men jag känner. Jag känner varenda trappsteg mot min ömma hud. Rör mig. Se mig. Jag vill känna att jag lever. Men ingen av oss lever på riktigt, ni vet. Vi fiskar drömmar om dagen och glömmer om natten. Verkligheten rämnar under våra fötter och ingen av oss lever på riktigt, ni vet.