Känslor i flyttkartonger

jag packar känslor i flyttkartonger
det är dags att lämna allt det här
men varför kan jag aldrig leva som jag lär
känslofyllda etuier jag inte vill slänga bort
en plötslig insikt om att livet är för kort
jag vill bara ha dig här
och andas med dig i vår egen  sfär
i tysthet svär jag över min idioti
det kommer ju aldrig att bli vi

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0