nolltretrettio

det finns en oro under huden
som har växt sig fast i ett skört skelett
jag är så rädd att ramla nu

du vet
och jag vet
att ett fall kan ödelägga allt

vi går som på tå
kliver försiktigt mellan glassplitter
och andas hackigt och nervöst

vi andas på beställning
för alla säger alltid
att andas, det måste man ju

ibland förstår jag inte varför