nolltretrettio

jag sträckte mig mot himlen för att nå dig
för att äntligen kunna nå ända fram
två ambivalenta händer möttes
någonstans mellan mörker och ljus

vi lämnade rädslan och tvivlen
på någon avlägsen plats
för våra ensamma hjärtan
hade så mycket mer att ge

vår kärlek kan krossa en hel värld
men det gör varken till eller från
för himlen är vårt hem

och du och jag
vi överlever allt